Vi klarade i alla fall delmål 10!

Vi kom inte längre än till delmål 10...!

I torsdags (26:e september) kväll började jag känna av lite "konstigt" ont i magen. Det började i höfterna och spred sig inåt mot mitten av magen, långt ned, och gick ned i ljumskarna och ut i låren.
Jag ringde på barnmorskan och vi kunde ganska snart komma fram till att det var nog sammandragningar, och de kom ganska regelbundet. Jag fick order om att ligga och hon ringde läkaren för att höra vad vi skulle göra. Läkaren ville att vi skulle göra ett sista försök att stoppa en eventuell förlossning så jag fick en bricanyl-spruta som hjälpte föga. Dags att ringa Fredrik! Han hade precis gått och lagt sig men fick väcka Wille och skjutsa honom till moster Pia och komma till förlossningen dit jag blev nedkörd efter att jag fått ännu mer bricanyl, intravenöst, utan att det hjälpt.

Nere på förlossningen blev jag undersökt, men hade en 3 cm lång tapp så barnmorskan (förresten samma som tog hand om oss den natten vi åkte in när vattnet gått) sa att här skulle det minsann inte bli några bebisar.
Jag fick ligga med ctg, men våra små mådde prima.
När Fredrik kom fick vi ett annat rum där vi fick order om att sova, lättare sagt än gjort!
Fredrik fick ett par timmars sömn, men jag låg där med värkar var femte minut... Jag var så trött!! Jag somnade och precis efter vaknade jag av en värk...
Sådär höll jag på tills klockan var runt 6 på morgonen, jag konstaterade att jag varit vaken en dygn nu och straxt därpå ökade smärtan en del och värkarna kom lite tätare. Vi ringde på barnmorskan och fick flytta tillbaka in på förlossningssalen, samma som vi hade fått Wille i! :-)

Eftersom det snart var skiftbyte så kopplades bara ctg för att hålla koll på bebbarna, undersökningen fick vänta till ungefär klockan 8 då dagskiftet kom. Det visade sig att jag var öppen 4-5 cm och nu fanns det ingen återvändo!

Fredrik hämtade frukost åt oss men jag fick inte i mig mer än ett par skedar fil för nu började det bli jobbigt! Jag andades igenom värkarna och Fredriks hand fick agera klämpåse!
Tiden gick framåt och Fredrik undrade mellan två värkar om vi skulle slå vad, halv 11 skulle det vara över sa han! Jag kunde ju inte vara sämre så jag kontrade med ett klockan 10! ;-)

Vid nio-tiden stämde jag träff med min bästa vän, lustgasen! Det blev med ens lite lättare även om Fredrik blev lite ensam i mina egna små sätt att klara av smärtan, jag räknar! Gjorde samma sak när Wille föddes. Jag tar ett visst antal andetag lustgas, och räknar sedan andetagen tills det är dags för nästa omgång lustgas. Något mystiskt sätt att koncentrera mig på och inte tänka på smärtan...
Eftersom de ville göra en hel del ctg´n och ultraljud så låg jag ned en hel del, men när jag var öppen 7 cm fick jag sätta mig upp och då tog det fart! Typ tre värkar senare kände jag att det var dags! Först ut var Lajm, som en liten kanonkula om jag ska tro Fredrik, klockan 10:54.
Det visade sig att det var inte min Alice som legat där utan en liten prins. Han skrek för fulla muggar och langades snabbt över till en sköterska som försvann med honom ut till barnrummet där läkare och sköterskor från NEO väntade. Fredrik följde med Lajm och en läkare och undersköterska tog hans plats vi mitt huvud samtidigt som en annan läkare försökte vända Rabarb som låg på tvären. Det var planerat att Rabarb skulle komma i säte men mina värkar stannade av och medan de öste på med värkstimulerande dropp fiskade barnmorskan tag på Rabarbs fötter å den vägen kom bebben, klockan 11:05!
Jag fick upp Rabarb typ 30 sekunder på magen, jag hann säga hej och klappa lite på bakhuvudet innan jag såg att det var en andra prins om de försvann ut med honom till ytterligare barnläkare och sköterskor från NEO.

Jag fick chansen att andas ut nu och efter en liten stund kom en av barnläkarna in och berättade att båda barnen mådde bra, och att de snart skulle komma in så jag fick se dom.
Jag fick vila en stund till innan Fredrik kom in, stolt som en tupp, och gav mig en puss innan jag äntligen fick kika på mina prinsar en liten stund. De låg i en transportkuvös och Fredrik följde med dom upp på NEO och höll koll innan han kom ned med lite bilder på dom och vi fick fika tillsammans. Tur hade vi med, för de hade två lunchbrickor över så vi fick i oss lite mat innan vi rullades upp på spec.BB igen. Lite telefonerande och en dusch senare fick jag äntligen komma in och kika och känna på våra små underverk!

Lajm vägde 2185 g och mätte 44 cm, Rabarb 1775 g och 42 cm.

Båda barnen mådde utmärkt! Lajm har andats själv hela tiden, det har iofs Rabarb med men behövde lite stöd av cpap de första timmarna i livet.

För att citera min kära man, för två år sedan hade vi inga barn, idag har vi triss i prinsar!