Delade meningar och inkompetent personal...

Jag har under mina två veckor här lärt känna personalen ganska bra. Jag har mina favoriter, de som funkar men även de som jag inte alls gillar!

I tisdags när vi pratade med läkaren om att få åka hem ett par timmar till helgen så sa hon att om läget inte förändrades så tyckte hon att det inte fanns något som hindrade det. Hon pratade lite om att från vecka 32, det vill säga nu på onsdag, så kanske jag skulle få åka hem mer permanent och ligga hemma istället för här.

Torsdagen kom och jag tog upp min permission igen, barnmorskan skulle prata med läkaren på fredagens rond.

Fredagen kom och eftersom Wille var ledig från dagis när Fredrik var ledig så kom min lillasyster och pappa in för att ta en fika med Wille under vårt ultraljud.
När vi kom tillbaka till rummet fick vi vänta bra länge på något besked. Två ringningar på klockan senare så kom barnmorskan in och berättade att läkaren sagt ifrån. Hon tyckte inte att jag skulle lämna sjukhuset, men skulle komma in och prata med mig under dagen.
Så Wille fick följa med morfar och hjälpa till att handla på Maxi, Fredrik tog tag i lite ärenden, han handlade och hämtade papper på banken för att jag skulle skriva under så han kan fixa tillträdet på nya huset själv.

Kvar blev jag, besviken, men väntade på läkaren för att de vet ju (förhoppningsvis) vad de pratar om!
Klockan gick, och ärligt talat var jag ganska ledsen. Det var sista chansen att få se vårt lilla "ruckel", där vi startat vårt liv, många fina minnen har vi fått därifrån! Jag väntade och väntade... Funderade på att ringa och fråga vart läkaren tagit vägen, men eftersom Fredrik skulle komma tillbaka väntade jag på honom så att han fick vara med och höra, och få chansen att ställa sina frågor.
Han kom vid tre-tiden, och halv fyra ringde vi och efterlyste läkaren.
Självklart har barnmorskan jag verkligen inte klarar av jobbat i helgen (vi är ganska säkra på att det var hon som "tog hand" om mig efter besöket på akuten när Wille var nyfödd). Hon ser väldigt frågande ut och säger att läkaren har ju gått hem! Men så bra!! Då blev vi rätt arga både jag och Fredrik, men hon skulle se vad hon kunde göra sa hon.
En stund senare kommer överläkaren från förlossningen upp till oss, och som tur är är hon en människa det går att prata med.
Vi berättade som det var, att det var sista chansen för mig att se "hemma", vad läkaren i tisdags sagt och så. Hon hade inte lusläst min journal innan, men förklarade riskerna för oss.
De vill ju självklart att vi ska vara på sjukhuset om förlossningen sätter igång och lite så, men hon tyckte att om natten till lördagen var lugn och det inte uppstod något nytt så kunde jag allt få åka hem ett par timmar, men förmaningen att inte börja plocka inför flytten ;-)
Själaglada och lite nervösa för att något skulle gå fel försökte vi få kvällen att gå. Fredrik visade prov på äkta kärlek och bytte sin matlåda mot min matbricka. Han fick käka läskig sjukhusmat medan jag mumsade hemmarullade köttbullar, gräddig svampsås och potatis! Underbart gott!
Natten flöt på, och efter morgonens ctg kom barnmorskan in och sa att läkaren gett mig tillåtelse att åka hem! Å så skönt! Med förmaningen om att ta det lugnt och inte ta några promenader så packade vi ihop oss på en gång och Fredrik rullade ut mig mot hissarna vid 11. Undersköterskan meddelade att hon avbokat både min lunch och min middag så vi fick lite tid på oss!
Så Fredrik fick köra ned mig i rullstol till entrén där jag satte mig på en bänk och väntade medan han sprang upp med rullstolen igen och körde fram bilen.
Så underbart med frisk luft! Vad jag njöt, vi hann åka ett par hundra meter innan jag sa till Fredrik att jag på sätt och vis redan var nöjd, och vi kunde åka tillbaka ;-)
För att slippa laga mat stannade vi till på Pizza Hut och tog med oss lite lunch hem.
Bilresan var ganska jobbig. Jag fick inga direkta sammandragningar, men lite ont och en obehagskänsla i magen. Men väl hemma, efter en stund i soffan släppte allt.
Vi åt vår mat, tittade på en värdelös film från Svenska Tvillingklubben och som jag njöt! Det var underbart att få komma hem, det luktade hemma och att bara tillbringa eftermiddagen i soffan var mer värt än jag vet inte vad!
Det enda som saknades var egentligen Wille. Men vi kände båda två att det var skönare att han stannade hos mormor och morfar, dels sparade vi en hel del tid om något skulle hända och vi var tvungna att snabbt ta oss tillbaka till sjukan och vi slapp förvirra honom med att jag plötsligt var hemma för att sedan försvinna igen. Han är arg på mig så det räcker ändå!
Fredrik passade på att få lite gjort medan jag flötade i soffan och myste med min Tubbe Bubbe Bäbis-kisse! Som jag saknat! Till och med Zuzzi var inne en sväng och fick en kram!

Fredrik och jag slog två flugor i en smäll, han hämtade ned alla mina kläder och en stor kartong. Sedan höll han upp ett plagg i taget och jag beslutade om vilka han kunde packa ned och vad jag ville ha med mig till sjukhuset.
Framåt halv fem-fem insåg vi att vi kanske skulle börja tänka på att åka tillbaka.
Ingen av oss var speciellt hungrig så vi struntade i middag och medan Fredrik packade bilen passade jag på att trotsa förmaningarna lite och gå ett varv runt huset för att se allt en sista gång!

Vi var tillbaka på sjukan runt halv sju och kvällsfikade på varsin baguette Fredrik fixat på vägen in.

Nu kan jag ÄNTLIGEN se fram emot flytten imorgon. Nu känns det bara bra, jag har fått avsluta ett kapitel i livet och kan se på det nya med andra ögon! Fredrik och jag spenderade kvällen i min säng, trångt och mysigt, med att planera framtiden, drömmar om huset och hur vi ska möblera.
För att fira visade jag Fredrik hur cool jag är som kan ta mina egna sprutor, och han var inte sen med kameran! Men frågan är om ni vill se... ;-)

Sen stupade vi i säng båda två, trötta som små grisar!