Dagarna efter förlossningen

Vår tanke var att vi så snabbt som möjligt ville åka hem med vår lille Ghandalph (för så hette han fortfarande) men det blir ju inte alltid som man tänkt sig!
När jag klev upp efter förlossningen för att gå på toaletten kände jag inget speciellt. Fredrik stod vid skötbädden och klädde på vår lille kille och barnmorskan frågade mig genom dörren om allt gick bra. Jaa då! Tyckte jag, så hon passade på att lämna oss en stund. Men när jag reser mig från toaletten känner jag att det snurrar till och jag vet att jag tänkte att nu kommer jag att svimma. Dum som man är så satte jag mig ju inte ned igen, utan tänkte att nu måste jag ju skynda mig ut igen!
Sen minns jag ingenting förens jag sitter på golvet på toaletten och det är en herrans massa folk överallt! Jag drog huvudet i dörrkarmen men lyckades träffa så bra så det inte blev några större skador.
Stackars Fredrik hade stått där i lugn och ro och försökt få på vårt lilla knyte på 51 cm och 3430 gram en blöja och lite kläder när han bara hör en stor smäll från toaletten! Stackarn blev rätt nervös!

I och med att jag svimmade ändrades planerna lite och jag blev inlagd på specialBB. Efter lite fika och väntan kom det en sköterska därifrån och körde upp oss till avdelningen, klockan var nog runt fem på morgonen då. Väldigt lite sömn senare insåg vi att det nog var bra att vi var där vi var! Jag klarade knappt att ta mig till toaletten på egen hand! Allt bara snurrade och jag blev andfådd efter bara några steg.

Först runt lunch på lördagen fixade jag en snabb dusch, men sen var jag helt slut! Ett par timmar senare, när Fredrik var hemma för att titta till katterna och käka middag hos sina föräldrar så blev jag och vår lille prins, som fortfarande hette Ghandalph, flyttade till ett enkelrum så vi var garanterade att Fredrik fick sova hos oss.

Då hade det konstaterats att lillen hade gulsot, så det blev en del blodprover för att hålla koll på honom och äntligen kom det personal som tog mig på allvar när jag inte mådde bra! Hon tog ett blodprov och det konstaterades att jag hade blodbrist, och skulle få ett järndropp för att piggna till!
Samma kväll enades vi om att vår lille pojk visst var en Wilhelm och personalen trodde vi skulle få åka hem på söndagen.

Willes prover var bra på söndagen, han fick godkänt från barnläkaren och nu väntade vi bara på att jag skulle få mitt dropp så skulle vi äntligen få komma hem sen!

Väl hemma kan vi snacka om hormoner! Jag tjöt när jag såg vårt hus, jag tjöt ännu mer när jag träffade katterna och mest tjöt jag nog när jag såg att Fredrik hade diskat när han var hemma under lördagen... Vad vi skrattade åt mig! :-P

Äntligen hemma, trodde vi...!