Bus och blåsiga promenader

Efter en mysig morgon själv med Wille, tyckte vi båda två att det var dags att väcka pappa Fredrik. Han jobbade över ett tag igår och förtjänade lite sovmorgon. Men sen dess har vi hunnit med lite bilmek och en promenad i blåsten! Inte ett dugg skönt i stormvindarna, men välbehövt med lite frisk luft.

Nu sover Wille ute i vagnen och jag håller tummarna för att han kan göra det ett tag! Han är inte världsbäst på att sova ensam i vagnen, utan vaknar många gånger så fort vagnen stannar, men trägen vinner hoppas jag och fortsätter traggla med pojken, förr eller senare hoppas jag att han ska klara av det :-)

Nu vankas det lite middag här innan Fredrik ska iväg till jobbet, seg och halvdålig som jag är idag blir det pommes i ugnen och stekt korv, avancerat! Funderar nästan på att göra en ungkarl och slänga korven på samma plåt som pommesen :-P

Förberedelser så gott som klara!

På lördag är det dags för dop och nu har vi det mesta under kontroll! Behöver in till stan en gång till bara för en mindre shoppingtur.

Igår bakade jag de kakor som stod på min att göra lista. Jag har fått massa med hjälp med det andra. Mamma bakar bullar, svärmor gör en mjuk kaka och Alex erbjöd sig att baka tårtan, och det tackade vi verkligen inte nej till :-)

När jag ändå var i Tjällmo och Wille spenderade lite tid med mormor fick pappa ta och färga mitt hår! Blev nog rätt bra, lite mörkare än planerat men jag klagar inte, de gråa försvann ju... ;-)

Har inte riktigt bestämt vad som ska hända idag, jag mår lite halvrisigt, antar att Wille smittat ned mig med hjälp av sin pappa. Jag snorar och nyser, har ont i halsen och är ganska tung i huvudet. Skulle vara skönt att krypa ned i sängen igen, men har en alldeles för pigg bebis för det! Fredrik jobbade över i natt med så det känns lite tidigt att väcka honom redan, bara att härda! :-P

Näe, nu tycker Wille att han har suttit i babysittern och pratat med Pingu lite för länge, kanske dags för honom att krypa ur pyjamasen med...

Och för att inte vara alltför olik alla andra får jag väl skänka en liten tanke och ett grattis till kronprinsessan och prins Daniel!

Nattliga besök på akuten!

Jag var trött och sliten efter förlossningen, men personalen på BB hade ju präntat i mig att det var så man skulle må efteråt... Men på måndagskvällen sa Fredrik ifrån! När jag hade varit nere på toaletten och kommer upp till sängen med hjärtklappning, yrsel och illamående tvingade han mig att ringa sjukvårdsupplysningen som sa åt oss att vi skulle till akuten! Hade jag någon som kunde köra in mig fort eller skulle hon skicka en ambulans? Men Fredrik körde in mig och äntligen blev jag tagen på allvar! Det beslutades att jag behövde blod,så jag fick två alternativ, antingen åka hem och komma tillbaka till spec.BB på tisdagen eller stanna kvar över natten. De skulle inte ge något blod under natten, utan det skulle ske först under tisdagen. Så vi valde att åka hem och sova innan vi skulle vara på BB igen klockan 14.

Där fick vi träffa den suraste barnmorskan ever som inte var sen med att visa att hon tyckte det var helt fel att jag skulle få blod. Hon kunde inte sätta någon nål på mig, ingen annan bm vågade försöka utan vi fick gå ned till narkosen där en jättegullig narkossköterka lyckades sätta en nål i handleden på mig, AJ! Men hon tackade för att jag inte drog till henne när hon satte nålen, hon visste hur ont det gjorde. Sedan fick vi vänta medan de analyserade mitt blod och matchade det. Eftersom jag har en lite ovanligare blodgrupp fick jag inte samma grupp i droppet, utan bm satte droppet med blodet med en kommentar om att det brukar fungera och går sedan. Vi blev lite förvånade när vi insett vad hon sagt!
Vi var inte speciellt glada där jag låg på en obekväm brits i ett undersökningsrum, Fredrik hade en liten pall att sitta på och barnmorskan var riktigt snäsig när hon var inne hos oss. Vi fick sagt till oss att vi skulle vara klara runt klocan sex,så vi bokade in en middag hos Fredriks föräldrar för att bli lite bortskämda. Men näe, två påsar kallt blod senare, men en arm som var bortdomnad av kylan åkte vi hemåt, då var klockan nästan nio på kvällen!

Men nu var vi äntligen klara med specBB och jag hoppas att vi ALDRIG mer hamnar där, utav all personal vi träffade där gillade vi två barnmorskor och en uska, resten var bara snäsiga, mystiska och ja... Jag slutar nog beskriva de där... ;-)

Dagen efter mådde jag mycket bättre, och tittar man på foton sen då, så ser man hur mycket mera färg jag har in ansiktet! Nu kunde vi på allvar börja vår nya framtid som en liten familj!

Dagarna efter förlossningen

Vår tanke var att vi så snabbt som möjligt ville åka hem med vår lille Ghandalph (för så hette han fortfarande) men det blir ju inte alltid som man tänkt sig!
När jag klev upp efter förlossningen för att gå på toaletten kände jag inget speciellt. Fredrik stod vid skötbädden och klädde på vår lille kille och barnmorskan frågade mig genom dörren om allt gick bra. Jaa då! Tyckte jag, så hon passade på att lämna oss en stund. Men när jag reser mig från toaletten känner jag att det snurrar till och jag vet att jag tänkte att nu kommer jag att svimma. Dum som man är så satte jag mig ju inte ned igen, utan tänkte att nu måste jag ju skynda mig ut igen!
Sen minns jag ingenting förens jag sitter på golvet på toaletten och det är en herrans massa folk överallt! Jag drog huvudet i dörrkarmen men lyckades träffa så bra så det inte blev några större skador.
Stackars Fredrik hade stått där i lugn och ro och försökt få på vårt lilla knyte på 51 cm och 3430 gram en blöja och lite kläder när han bara hör en stor smäll från toaletten! Stackarn blev rätt nervös!

I och med att jag svimmade ändrades planerna lite och jag blev inlagd på specialBB. Efter lite fika och väntan kom det en sköterska därifrån och körde upp oss till avdelningen, klockan var nog runt fem på morgonen då. Väldigt lite sömn senare insåg vi att det nog var bra att vi var där vi var! Jag klarade knappt att ta mig till toaletten på egen hand! Allt bara snurrade och jag blev andfådd efter bara några steg.

Först runt lunch på lördagen fixade jag en snabb dusch, men sen var jag helt slut! Ett par timmar senare, när Fredrik var hemma för att titta till katterna och käka middag hos sina föräldrar så blev jag och vår lille prins, som fortfarande hette Ghandalph, flyttade till ett enkelrum så vi var garanterade att Fredrik fick sova hos oss.

Då hade det konstaterats att lillen hade gulsot, så det blev en del blodprover för att hålla koll på honom och äntligen kom det personal som tog mig på allvar när jag inte mådde bra! Hon tog ett blodprov och det konstaterades att jag hade blodbrist, och skulle få ett järndropp för att piggna till!
Samma kväll enades vi om att vår lille pojk visst var en Wilhelm och personalen trodde vi skulle få åka hem på söndagen.

Willes prover var bra på söndagen, han fick godkänt från barnläkaren och nu väntade vi bara på att jag skulle få mitt dropp så skulle vi äntligen få komma hem sen!

Väl hemma kan vi snacka om hormoner! Jag tjöt när jag såg vårt hus, jag tjöt ännu mer när jag träffade katterna och mest tjöt jag nog när jag såg att Fredrik hade diskat när han var hemma under lördagen... Vad vi skrattade åt mig! :-P

Äntligen hemma, trodde vi...!

Dagen då livet fick sin stora mening!

Natten mellan onsdag och torsdag, den tredje november började jag ana att vi nog inom en ganska snar framtid skulle få träffa krabaten som hade bosatt sig i min mage i början av februari! Började få en del lättare värkar som kom med väldigt olika tidsintervaller. Fredrik passade på att sova ett par timmar utifall det skulle sätta igång, och jag väntade, och väntade... Försökte vila så mycket det var möjligt! Efter ett par timmar lugnade det ned sig och jag fick också sova ett par timmar.Torsdagen fortsatte med en del värkar som inte riktigt ville bli regelbundna, och Fredrik som jobbade kväll hade stor beslutsångest hurvida han skulle åka till jobbet eller inte! Framåt ett på eftermiddagen bestämde han sig för att vara hemma, och straxt därefter började värkarna bli regelbundna, med 6-8 minuter i mellan. Jag vankade runt här hemma och vi försökte oss på att äta lite mellan värkarna. Tiden mellan värkarna blev sakta kortare och vi försökte få tiden att gå genom att packa det sista, vila lite och ladda med mat och dryck!

Vid halv sju ringde vi förlossningen, för då var vi nere på under fem minuter mellan värkarna och de välkomnade oss in när vi kände att vi behövde komma.
Vi fixade lite till hemma innan vi packade in oss i bilen och åkte mot Linköping. Stannade på vägen och fyllde på BB väskan med lite att dricka till den blivande pappan.

Halv åtta var vi inne på förlossningen, och efter en undersökning som visade att jag var öppen 3 cm blev vi inskrivna kvart över åtta.
Sen blev det segt... Jag traskade runt där och jag öppnade mig sakta, sakta... Och smärtan var inte alls så farlig som jag trott! Det satt i ryggen för min del, men jag klarade att andas mig igenom värkarna med hjälp av Fredrik, som också fick fungera som danspartner! :-P
Framåt midnatt började det bli lite jobbigt och jag testade lustgasen, och det är jag glad för! För i samma veva satte de värkstimulerande dropp och då satte det fart! Aj!
Så här i efterhand har jag kommpitpå att dågick jag in en hel del i mig själv, jag vet att Fredrik, barnmorskan och undersköterskan var där, jag pratade med dom ibland men de kändes lite luddigt långt bort ibland. Har fått höra en och annan historia om vad som sades i ruset av lustgasen, Fredrik och barnmorskan hade ganska roligt åt mig imellanåt! :-)

Efter klockan två ändrades hela känslan igen och nu var det dags! Barnmorskan kom in efter att Fredrik ringt på henne och han har i efterhand berättat att han tänkte att nu var det inte många timmar kvar. Och det var det inte! Tre krystvärkar, mindre än fem minuter senare låg den finaste lilla killen på min mage! Nu kan vi snacka om kärlek vid första ögonkastet!

Klockan 02:15 den fjärde november fick vi träffa vår efterlängtade lille prins.

Jag lever faktiskt!

Tro det eller ej, men jag lever! Det är bara lite svårt att hitta tiden för att sätta sig här. Men jag ska försöka bättra mig, känns som om det kanske blir lite lättare nu när det börjar infinna sig lite rutiner i vardagen igen!
En vecka efter mitt senaste inlägg kom vårt älskade, efterlängtade lilla knyte! Ghandalph visade sig vara en liten Wilhelm, och jag kan nog erkänna att jag är lite partisk när jag säger att det är det vackraste lilla fina barn som någonsin slagit upp sina små blå på denna jord! Men bara lite...

Jag vet inte hur intresserade ni är, men mycket förmin egen skull för framtiden hade jag tänkt försöka knåpa ihop en förlossningsberättelse. Dessvärre kommer det bli ganska bildfattigt ett tag framöver då hårddisken på vår vanliga dator hotar med att säga upp sig så vi får roa oss med Fredriks gamla bärbara härke från början av 1853...