På samvården fick vi ta över ansvaret för barnen. Med ens kom känslan att det här faktiskt var våra bebisar, inte något vi lånade av sjukhuset, där vi fick be om lov för att plocka upp dom, byta en blöja eller så.
Jag kämpade för att få barnen att amma, det mesta av tiden satt jag i en fåtölj med en bebis hud mot hud. Där i mellan pumpade jag, sondmatade killarna och bytte blöjor.
På samvården är inte kraven på att det ska vara kliniskt lika stort och killarna fick varsin mössa att ha på sig. Annars låg de i bara blöjan nedbäddade, de låg på en värmd vattensäng och då är kläderna bara ivägen.
Det här är första gången jag håller i båda killarna samtidigt. Det var lite meckigt att hålla dom, runt ena foten satt en sladd som mätte saturationen och på kroppen hade de tre elektroder som övervakde andningen. Sedan var det den lilla sondslangen i näsan att hålla koll på.
Stora delar av tiden solade killarna med och då var det en stor platta som skulle vara med också.
Syskonkärlek!
Pappamys!
Fredrik slets imellan Wille hemma och oss på sjukhuset. Han sov hemma i veckorna, lämnade Wille på dagis innan frukost och kom sedan in till oss för att sedan hämta Wille på eftermiddagen.
På fredagarna åkte Wille hem till mormor och morfar och bodde där över helgen så Fredrik kunde sova hos oss på sjukhuset för att sedan sova hemma i veckorna.
Vi testade att ha Wille tillsammans med oss på rummet men han fixade inte det, alldeles för orolig och hur kul hade han där? Jag tror vi gjorde det bästa av situationen och under de 3,5 veckorna vi bodde där sov han över ett par nätter och hälsade på oss.
Sak efter sak plockades bort för barnen, Ludwig slapp ifrån värmesängen och dagarna efter togs Edwins också bort. Saturationsmätaren runt foten försvann och snart var barnen helt utan övervakning. Då återstod det bara för Fredrik och mig att lära oss kolla sonden så var vi på god väg att få komma hem med hemvård, dvs att vi åkte in på kontroll två gånger i veckan.
Men var allt en dans på rosor då? Nej, våran lille Ludde, den store som vi trodde skulle vara starkast visade redan då att så var inte fallet. Han tappade pulsen så det fick sättas in koffeinnitrat, som gjorde att pulsen höll sig jämn och läkarna kunde höra ett blåsljud på hjärtat som kollades upp med ultraljud. Det visade sig vara lite för mycket fart på blodet i en lite trång ven mellan hjärta och lungor som skapade ljudet.
Det kommer antagligen växa bort med vi går fortfarande på kontroller för det.
Det har ju visat sig nu i efterhand med, Edwin är den starkare och friskare av killarna och Ludde har en ganska tät kontakt med vården än.
